Månadens fotografi, april 2020

Under den rådande pandemin kan det vara intressant att se hur liknande kriser hanterats historiskt. För ungefär hundra år sedan var det den spanska sjukan som svepte över världen. Det var en särskilt farlig form av influensa. Uppåt en tredjedel av världens befolkning tros ha blivit smittad och av dessa dog omkring 50 miljoner människor, vilket gör spanska sjukan till en av de dödligaste pandemierna i mänsklighetens historia.

Redan en månad efter att sjukdomen kommit till Sverige var fler än 10 000 svenskar smittade. Trots detta avfärdades smittan till en början som relativt ofarlig, då dödsfallen var få och det främst var äldre och redan sjuka som avled. En farligare form av sjukdomen följde dock och antalet dödsfall steg snabbt. 1918 bestämde Medicinalstyrelsen, med andra ansvariga myndigheter, att kommunerna själva skulle ansvara och bestämma om åtgärder för vård och minskning av smittspridning. Vissa kommuner valde att helt stänga ner biografer, skolor och restauranger, medan andra höll dem öppna.

Information om sjukdomens utbredning hämtade Medicinalstyrelsen delvis från provinsialläkare, som var läkare direkt avlönade av staten för att bedriva hälso- och sjukvård på landsbygden. Utöver sina vanliga årsberättelser skickade många av dem nu även in influensarapporter till Medicinalstyrelsen.  I dessa rapporter berättade de hur smittan spridits, hur många som smittats och hur många som dött. Provinsialläkare Valdemar Edman från Ljusne berättar i en av sina rapporter att sjukdomen kom till distriktet under augusti 1918. Det var resande från Örebro som förde med sig smittan och efter det spridde den långsamt ut sig över trakten.

Edman beskriver hur sjukdomen går i vågor. Den första kulmen nådde i slutet av augusti, och i september hade den nästan avtagit helt. Detta följdes dock av en ”ny våg som rasade häftigt”, och under den följande månaden upptäcktes ett nya fall dagligen. ”Under loppet av den nedskrivna tiden ändrade sjukdomen karaktär, så att den blev mer och mer malign” berättar Edman, och ”sammanlagt antalet fall, både observerade och anmälda torde uppgå till omkring 120.”

I Ljusne vårdades de flesta insjuknade i sina hem, men en avdelning av sjukstugan reserverades för de många ensamboende influensapatienter som inte kunde få hjälp hemma. Edman rapporterar även att han inte testat några nya botemedel, utan istället behandlat patienterna som om de led av den vanligare formen av influensa. Under oktober, när sjukdomen härjade som svårast, hade råd utfärdats till allmänheten för att undvika smittspridning. Vad dessa råd är förtäljer tyvärr inte rapporten, men Edman avslutar med att dödligheten i Ljusne varit jämförelsevis låg. Detta höll som tur var även i sig under kommande år, då Edman rapporterar ytterligare vågor av sjukdom.

  

Tabeller i provinsialläkarens årsberättelser som visar sjukdomsfall i Bollnäs år 1918 och 1919.

I Bollnäs skulle det dröja enda till 1919 innan det första fallet av spanska sjukan upptäcktes. Under sommaren insjuknade en patient, och efter bara tre månader hade sjukdomen spridit sig över hela distriktet. Vid årsslutet hade fler än 100 personer blivit smittade, vilket stod i stor kontrast till det enda fall av influensa som upptäckts året innan. Gysinge drabbas också av smittan under 1919, och redan i januari har 54 fall rapporterats. Provinsialläkaren skriver i sin rapport att den spanska sjukan varit huvudintresset under året, och att han därför ska vara extra noggrann i sin rapportering av den. Han redogör sedan för mängden smittade varje månad. Liksom i Ljusne verkar sjukdomen ha gått i vågor, med mindre uppehåll då inga nya fall upptäcktes. Till skillnad från Ljusne rapporterar dock Gysinge flera dödsfall – på 99 smittade har fem dött, och 27 fått komplikationer. 


Utdrag ur Bollnäs provinsialläkares årsberättelse 1919.

Liknande berättelser finns i provinsialläkares rapporter länet över. Har ni hört berättelser från släktingar om spanska sjukan? Och vilka spår tror ni att den nuvarande pandemin kommer att lämna i arkiven?

E-postadress

regionarkivet@regiongavleborg.se eller mimmi.kingdon@regiongavleborg.se

Postadress

Region Gävleborg
Regionarkivet
801 88 Gävle