Gävleläkare disputerar på vilka som löper störst risk att dö i hjärtsjukdom

Snart stundar Peter Magnussons ”egen personliga OS-final” som han kallar det. Den 6 november försvarar han sin doktorsavhandling som handlar om behandling med implanterbar defibrillator hos patienter med hjärtsjukdomen hypertrofisk kardiomyopati.

– Det är oftast en godartad sjukdom men hos vissa kan den vara farlig. I min avhandling har jag tagit fram markörer för att identifiera vilka med sjukdomen som löper kraftigt förhöjd risk att dö av den, säger Peter Magnusson, överläkare kardiologi Region Gävleborg.

– En implanterbar kardiell defibrillator (ICD) är ett effektivt sätt att bryta en livshotande rytmrubbning, konstaterar Peter. Det ger patienterna som vet att hjärtat annars kan sluta fungera när som helst en känsla av trygghet och en höjd livskvalitet. Jag ska inte sticka under stol med att det också finns vissa risker. Det är därför det är så viktigt att veta vilka som riskerar en för tidig död av sin sjukdom. Den visar också att patienterna allt sammantaget – ökad trygghet men också obehag av elchockerna när defibrillatorn utlöses och viss risk för till exempel infektion – är oftast djupt tacksamma för sin ICD, berättar Peter.

Vad finns det för fördelar med att forska under del av tjänst i Region Gävleborg?

– Att forska ger möjlighet till en enorm personlig utveckling. Genom att fördjupa sig i ett ämnesområde och tillämpa forskningsmetoder utvecklas ett vetenskapligt förhållningssätt. Det är ju grunden för evidensbaserad sjukvård vilket utgör en hörnsten i kliniskt arbete. Detta bör ju genomsyra det dagliga arbetet, men är också nödvändigt i verksamhetsutveckling samt vid prioritering av resurser. Sedan ger en forskarutbildning färdigheter i kommunikation och projektledning som är allmängiltiga och ger en plattform för kvalificerade uppdrag. För mig personligen har detta varit stimulerande, roligt och har skapat ett omfattande nätverk. Alla dessa mänskliga möten har varit utvecklande och berikande.

Hur tog du första steget in i forskningen?

– Jag har alltid varit en nyfiken person av naturen så jag har varit inställd på att någon gång forska. Det var en avgörande händelse där vi fick in en ung död person på akutmottagningen för många år sedan. Personen visade sig ha hypertrofisk kardiomyopati. Det gnagde i mig under flera år. Sedan, i samband med första föräldraledigheten, växte sig känslan av ta reda på varför vissa löper risk att dö en plötslig död stark och konkretiserades i detta projekt. Jag började läsa in mig på ämnet och skissa på forskningsplan. När jag väl presenterade mina tankar för CFUG (Centrum för forskning och utveckling, Region Gävleborg) fick jag ett fint välkomnande och sedan lyckades jag hitta handledare som passade både mig och projektet. I mitt fall var idén min egen och jag var drivande, men ofta är det handledaren som presenterar ett förslag. Vägarna in till forskning kan se lite olika ut. Att forska framgångsrikt kräver en drivkraft. Den kan baseras på både interna och externa motivationsfaktorer. Självklart tar forskning mycket tid och det är ständigt en fråga om avgränsning. Det går inte maximera allt samtidigt utan man får göra en avvägning och se helheten. Det går att uppslukas av forskning, men det är viktigt att behålla och utveckla andra delar av livets åtaganden. Jag minns när en kompis tyckte jag var lite tokig som läste en vetenskaplig artikel i skidliften på semestern, men för mig var det ett sätt att integrera olika intressen. Trots noggrann planering uppkommer ibland arbetspucklar och då måste man hitta strategier för det. En förstående chef och familj underlättar tillvaron. Att ha flera arbetsplatser och många kontaktytor kan upplevas som splittrande men också inspirerande. Det ena ger näring till det andra, för det mesta. För mig personligen får jag stimulans av de många kontakter som detta innebär. Forskning är av projektkaraktär med en början och ett slut och kontrasterar med kliniskt arbete som är mera kontinuerligt löpande. Visst finns det perioder då man känner sig otillräcklig men samtidigt är forskning och utveckling ett livselixir för mig. Och visst blir det många mejl och afterwork på olika enheter kan kollidera.

Berätta lite om ditt forskningsprojekt? Vad är det du har forskat om?

– Mitt avhandlingsarbete handlar om behandling med implanterbar defibrillator, så kallad ICD, hos patienter med hypertrofisk kardiomyopati. Det har handlat om att förstå vilka riskfaktorer som är kopplade till livshotande rytmrubbning. Vi såg att förekomst av förmaksflimmer eller hjärtsvikt var särskilt betydelsefulla som prediktorer för rytmrubbning som krävde ICD-behandling. Sådan kunskap kan användas till att bättre välja ut de patienter som behöver en ICD. Sedan undersökte vi dödsorsaker hos personer med ICD och fann att tilltagande försämring av pumpkraften vid hjärtsvikt stod för merparten av dödsfallen så det är viktigt att vara vaksam på försämring av underliggande sjukdom och behandla den. En viktig del, men tidigare lite uppmärksammad, är livskvaliteten hos patienter med hypertrofisk kardiomyopati. Här mätte vi livskvalitet med en enkät och det visade sig att den hälsorelaterade livskvalitén var sämre än hos svensk normpopulation. I en ytterligare studie undersökte vi kvalitativt upplevelsen hos patienterna och såg att det huvudsakligen var den underliggande sjukdomen som begränsade dem snarare än ICD-behandlingen. En ICD är ju ett tveeggat svärd med risker för felaktiga chocker och andra komplikationer så det var viktigt att undersöka att patienterna trots allt upplever en överväldigande trygghet med behandlingen. I det femte delarbetet genomfördes PET-undersökningar (en bildteknik som kan kartlägga mängden och fördelningen av olika protein) av patienter med hypertrofisk kardiomyopati. Förekomst av rytmrubbning visade sig kopplat till förändringar i blodflödet över hjärtmuskelväggen.

Varför behövs mer kunskap om detta område?

– Att hindra plötslig död med ICD är förstås en – och en angelägen sådan – uppgift. Men det behövs mer kunskap kring vilka som ska väljas ut för ICD-behandling och hur behandlingen upplevs av patienterna.

Vad har du haft för målsättning med forskningsprojektet?

– Att förbättra riskvärderingen avseende plötslig hjärtdöd hos patienter med hypertrofisk kardiomyopati. En ICD är en kraftfull apparat som kan behöva leverera elektrisk chock likt en extern defibrillator för att häva en livshotande rytmrubbning. Det är då viktigt att förstå patientperspektivet av behandlingen och värdera livskvaliteten som en helhet.

Var har forskningen bedrivits och vilka har varit involverade?

- Jag har haft min forskningsvardag här på CFUG i Gävle. I början var det en del resande över hela landet för att samla in data och PET-projektet innebar resor till Uppsala där undersökningar gjordes. En del av projekten var nationella medan andra var regionala samarbeten. Mina handledare Stellan Mörner är verksam i Umeå och Fredrik Gadler på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Hur har resultatet av forskningsprojektet mottagits?

– Samtliga fem delarbeten har publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter. Vi har även spridit kunskapen på kongresser, symposier och i Läkartidningen som har en bred läsekrets. Ytterst handlar forskning om patientnytta. Sedan är en del resultat mer direkt applicerbara medan andra mer explorativa i sin karaktär och kräver ytterligare studier innan de kan tillämpas i praktisk sjukvård. Studierna har bidragit till att fastställa och utveckla riskvärdering för plötslig hjärtdöd, kartlägga orsaken till död så att riktade insatser kan göras samt mäta livskvaliteten och beskriva upplevelsen från ett patientperspektiv, vilket kan förbättra vårdens kvalitet.

Vill du dela ett spännande minne från din doktorandtid?

– Själva ämnet är minst sagt spännande. Livet och döden är högst påtagligt. Själva processen kanske inte alltid är så spännande men flera intressanta mänskliga möten har det blivit genom åren. Det har varit allt från att sitta i källare på arkiv runt om i landet och kika på mikrofilmer, presentera vetenskapliga data på kongresser och ta emot beslut från tidskrifter. Sedan har jag haft förmånen att ha handledare som gjort tillvaron glädjande och stimulerande.

Hur kommer det sig att du forskar vid Centrum för forskning och utveckling här i Region Gävleborg?

– CFUG erbjuder stöd på olika sätt för oss forskningsaktiva. Det är allt från rådgivning till samvaro i gemensamma lokaler med närliggande enheter där det är högt i tak vid fikat! Det är en kreativ och inspirerande miljö. Sedan har jag uppskattat seminarier och skrivarinternat som inslag i forskarutbildningen lokalt.

Vad händer nu?

– Jag disputerar fredag den 6 november vid Karolinska Institutet i Stockholm. Den 6 november är som bekant ett historiskt datum, men jag hoppas på bättre öde en den svenska kungen hade år 1632. Jag känner mig hedrad över att ha opponenten Perry Elliott från London. Rollerna är respondent respektive opponent och det heter faktiskt offentligt försvar vilket förpliktigar. Det kommer bli en urladdning. Tiden fram tills dess gäller det att ladda och samla kraft. För mig är det som min personliga OS-final!